Det är ju bara helt otroligt hur snabbt tiden går. Det var ju som igår då det kändes så overkligt att jag verkligen skulle ha en bebis inom kort och nu, ja nu är jag mitt i bebislivet.
Denna gången har det faktiskt tagit lite längre tid att verkligen förstå att jag har två barn. Med Troy kom jag in i mammalivet sjukt snabbt. Det var liksom nemas problemas. Denna gången tog det faktiskt lite tid. Det har liksom varit lite surealistiskt. Nu när den vanliga vardagen är igång känns det lite lättare, jag tror min hjärna fungerar bättre när det är någon viss form av rutin.
Freja växer så det nästan knakar, hon är min lilla tjockis. Det är också något som jag är glad över att hon är lite större för fyfan i dessa sjukdomstider, jag hade varit supernojjig om jag hade haft en liten liten bebis på 2-3 kg nu.
Nu på 4v kontrollen vägde hon 4,7 :D snart ett kilo över födelsevikten. woop woop.
Jag hade ju en väldigt stor rädsla under graviditeten. Det var att jag skulle förlora bebisen, speciellt i slutet. Fick därför både extrakontroller och ett TUL (tillväxtultraljud). Det är jag väldigt tacksam för. Min barnmorka var hur snäll som helst och fråga mig vid varje träff om hur jag kände och förklarade alltid att allt såg väldigt bra ut och att bebisen följer sin kurva perfekt. Väldigt bra bemötande. Jag kommer faktiskt till att sakna våra träffar. Det är nog det bästa med att vara gravid, kontakten man får med sin barnmorska. Man blir väl omhändertagen.
Bilder från min första graviditet/barn: