Dag 22 i min cykel. Denna månaden har vi verkligen varit aktiva och kört varannan dag. Nu är man en vecka efter ägglossning. Denna perioden är som en bubbla, man vet inte vart tankarna ska gå.
Vågar man hoppas? Hur mycket mer orkar man? Ska man bara inse att vi kanske bara blir 3 i vår familj? Vad ska plan B vara?
Så många tankar som snurrar omkring. Jag vet varken in eller ut. Idag började jag tänka på alla kläder och dylikt som jag sparat till eventuellt syskon, ska jag kanske göra mig av med det? Hur länge ska man försöka innan man "ger upp". Jag vet ingenting. Ibland vill jag bara gråta, ibland känner jag mig superstark men det är nästan som att man har lärt sig att leva med det. Det jobbigaste är nog ändå när vänner bli gravida med syskon. Jag blir glad för deras skull och otroligt sorgsen/tom för min egen skull.
På något sätt har jag börjat tänka på hur jag kan göra livet på bästa sätt möjligt med bara ett barn. Det skulle innebära mycket resor. Jag kommer deffinitivt införskaffa mig en hund i framtiden som jag kommer träna mycket med, gärna få Troy aktiv på detta också.
Ja vi får se. Men skulle jag bli gravid, och kroppen behåller barnet, då skulle jag bli den tacksammaste och lyckligaste människan i mitt liv. Det hade varit en underbar bounus i livet.