#4 bubblan

Dag 22 i min cykel. Denna månaden har vi verkligen varit aktiva och kört varannan dag. Nu är man en vecka efter ägglossning. Denna perioden är som en bubbla, man vet inte vart tankarna ska gå.
 
Vågar man hoppas? Hur mycket mer orkar man? Ska man bara inse att vi kanske bara blir 3 i vår familj? Vad ska plan B vara? 
 
Så många tankar som snurrar omkring. Jag vet varken in eller ut. Idag började jag tänka på alla kläder och dylikt som jag sparat till eventuellt syskon, ska jag kanske göra mig av med det? Hur länge ska man försöka innan man "ger upp". Jag vet ingenting. Ibland vill jag bara gråta, ibland känner jag mig superstark men det är nästan som att man har lärt sig att leva med det. Det jobbigaste är nog ändå när vänner bli gravida med syskon. Jag blir glad för deras skull och otroligt sorgsen/tom för min egen skull. 
 
På något sätt har jag börjat tänka på hur jag kan göra livet på bästa sätt möjligt med bara ett barn. Det skulle innebära mycket resor. Jag kommer deffinitivt införskaffa mig en hund i framtiden som jag kommer träna mycket med, gärna få Troy aktiv på detta också. 
Ja vi får se. Men skulle jag bli gravid, och kroppen behåller barnet, då skulle jag bli den tacksammaste och lyckligaste människan i mitt liv. Det hade varit en underbar bounus i livet. 
 
 

#3 Stress och infertilitet?

Stress, ett väl använt ord av många. Ett begrepp som man egentligen inte riktigt förstår innebörden av för en man själv blir tagen av det. Det finns stress, sen så finns det stress. Tillfällig stress som när man håller på att missa bussen. Sedan finns det den fruktansvärda stressen som biter sig fast på en som ett ärr, man kan inte bli av med den. Den är kronisk. Den där "ärr-stressen" har jag. Den hade jag betalat mycket pengar för att bli av med, om man hade kunnat det.
Det finns så mycket som stress orsakar, säger man, och visst det stämmer säkert också. Jag känner dock ibland att man aldrig kan få riktiga svar för att "det är ju ändå stressen" som orsakar det. 
 
Är det min stress som har gjort att jag ännu inte blivit gravid med en fruktbar graviditet?
Jag har ingen aning, men visst har den nog satt sina spår. 
 
"- Du måste bara slappna av och tänka på annat så ska du se att du blir gravid." Är inte detta en standardfras som vi som försöker bli gravida hör? Va fan tror dom att vi gör, tror dom vi är dumma i huvudet? Det är väl klart som fan att man försöker slappna av, man försöker att inte tänka på det för mycket, man försöker leva livet som vanligt. 
 
Men hur jävla lätt är det att släppa tankarna från detta när man så fort man kommer ut ser en,två,tre,fyra barnvagnar, gravida magar osv. När man skrollar på facebookflödet dyker annonser upp om graviditetstest,babyprylar osv. När man är på någon släktträff och alla undrar när det ska komma ett syskon(mittfall)/när man ska få barn. Det är ÖVERALLT. 
Fråga gärna om hur det går, visa omtanke och kärlek MEN avstå gärna från goda råd som att man ska slappna av, för det är allt annat än ett gott råd. 
 
Det är precis som om folk/vänner/familj är rädda för att prata om det, för att det är så känsligt. Jag/Vi behöver stöd, kärlek och omtanke precis som en gravid behöver, om inte mer. 
 
Ja, jag har många fler tankar kring detta. Funderar på att göra en videoblogg så fort jag får en lugnt stund. Detta är ett ämne som behöver upplysas. 
 
 
 

#2 Sekundär infertilitet

Det fanns tydligen ett namn på den situationen jag sitter i, sekundär infertilitet. Jag kom över detta igår när jag satt och youtubade lite. Ville försöka hitta någon videoblogg på någon som är i samma situation. Jag hade dock mycket svårt att veta vilja ord jag skulle söka på? men nått smått lyckades jag få fram och då snubblade jag över en video från en tjej i USA som berättade om "sekundär infertilitet". Första gången jag hörde talas om detta. Tydligen så av alla som söker vårt för infertilitet är 1/3 av dessa sekundära infertiliteter, vilket betyder att man redan har fått ett barn och har sedan fått problem med infertilitet. 
 
HÄR kan ni läsa en bra fakta artikel om detta. 
 
Bildresultat för broken heart

#1

Hösten verkar inte riktigt vilja släppa taget, det märkt både på vädret och på... sjukdomarna som aldrig riktigt vill släppa taget! Sitter hemma och dricker mitt nu, ack så kalla, kaffe. Men jag är i alla fall uppe. Nä tacka vet jag att vara frisk.

Förhoppningsvis läser ni nu kanske denna blogg av en anledning. Att ni kanske är, på ett eller annat vis, i samma situation som mig? Eller bara av ren nyfikenhet.
Vilket fall som helst så tänker jag ta min bakgrund lite snabbt.
2012: Gravid första gången. MA (missed abortion) i vecka 12. Livet rasade lite under mina fötter.
2012: Blev gravid igen några månader senare och födde den mest fantastiska människa som jag vet 2013, han är nu 4,5 år.

2015: Tog jag ut min spiral. fick mens direkt sen hade jag ett uppehåll på 72 dagar. Där efter började vi så smått att baka barn.
inget händer...

2017: tar kontakt med en gynokolog som ser att mitt kön ser bra ut och skriver ut Letrozol. Hann aldrig påbörja kuren då jag blev gravid. Allt känns jättebra då jag har mycket starka symtom. Gick på tidigt ultraljud då man kunde se hjärtaktivitet. I vecka 11+ börjar jag småblöda. Åker till KK akut och upptäcker MA igen embryot var lika stort som förra gången jag såg hen.

Några månader senare plussar jag igen. varade i ungeför 4 dagar sedan kom missfallet/mensen.

Nu är vi snart inne i 2018 och jag kämpar på varje månad. Jag tänker inte gräva ner mig för jag har värdens finaste barn redan, men min familj känns inte komplett. Jag vill få chansen att få bli mamma till ett barn igen för jag har så mycket kärlek att ge.
Dock orkar jag inte ta mig igenom en IVF karusell, har sätt nära och kära ta sig igenom detta och det är alldeles för jobbigt. Jag hade gjort det om jag inte hade haft något barn sedan innan, då är det värt all möda.

Då jag lider av utmattningssymtom måste jag alltid ta dagen som den kommer och inte lägga mer stress på mig själv i onödan. Nu vill jag inte framföra mig själv som värsta deprimerade människan, det är jag inte. Men jag är under en process att lära mig att sätta mig själv först ibland för att inte få alla dessa stress symtom.

Nu vet ni ungefär hur min resa börjat.