#9 överallt

Just nu känns det hopplöst, känns som det flesta runt omkring mig är gravida. Någonstans i mig så har min ork tagit slut och jag har insett att jag kommer vara en enbarnsmamma men sen samtidigt så finns det en envis jävel i mig som säger att jag aldrig ska ge upp och kämpa ändå till det inte är lönt att kämpa mer. 
 
Självklart kommer jag kämpa till jag stupar men ibland är det bara så sjuuuukt tufft att man bara vill försvinna ett tag. Känslorna äter upp en innifrån. Det är en sån stor tomhet man bär på, som ingen kan se. Som att man skriker för sitt liv men det är ingen som hör en. 
 
Men i mitt "mörker" så har jag ju också mitt LJUS(!), min son som är helt underbar, ibland är det som att han känner mig utan att jag säger nått. Väldigt ofta nuförtiden säger han "mamma, jag vill krama dig!!" helt överlyckligt och spontant. Han ska pussa mig hela tiden och kramas hur många gånger som helst. En riktig myskille. Jag är så lyckligt lottat som har fått en sån fin kille. Inte för att skryta men han är helt underbar. ALLTID snäll, vänlig och artig. Han är faktiskt aldrig "jobbig", hur enkel som helst. Antagligen är det han som gett mig all energi till att gå igenom denna process. 
 
Det jag vill få fram är att det lätt i en blogg såhär kan låta eländigt och jävligt och att jag inte alls är tacksam för det jag har. JAG ÄR SÅÅÅ tacksam för min son, han är bokstavligt talat ALLT för mig. Dock så är syskonlängtan enorm och jag känner mig otroligt ensam i denna resa.