#9 överallt

Just nu känns det hopplöst, känns som det flesta runt omkring mig är gravida. Någonstans i mig så har min ork tagit slut och jag har insett att jag kommer vara en enbarnsmamma men sen samtidigt så finns det en envis jävel i mig som säger att jag aldrig ska ge upp och kämpa ändå till det inte är lönt att kämpa mer. 
 
Självklart kommer jag kämpa till jag stupar men ibland är det bara så sjuuuukt tufft att man bara vill försvinna ett tag. Känslorna äter upp en innifrån. Det är en sån stor tomhet man bär på, som ingen kan se. Som att man skriker för sitt liv men det är ingen som hör en. 
 
Men i mitt "mörker" så har jag ju också mitt LJUS(!), min son som är helt underbar, ibland är det som att han känner mig utan att jag säger nått. Väldigt ofta nuförtiden säger han "mamma, jag vill krama dig!!" helt överlyckligt och spontant. Han ska pussa mig hela tiden och kramas hur många gånger som helst. En riktig myskille. Jag är så lyckligt lottat som har fått en sån fin kille. Inte för att skryta men han är helt underbar. ALLTID snäll, vänlig och artig. Han är faktiskt aldrig "jobbig", hur enkel som helst. Antagligen är det han som gett mig all energi till att gå igenom denna process. 
 
Det jag vill få fram är att det lätt i en blogg såhär kan låta eländigt och jävligt och att jag inte alls är tacksam för det jag har. JAG ÄR SÅÅÅ tacksam för min son, han är bokstavligt talat ALLT för mig. Dock så är syskonlängtan enorm och jag känner mig otroligt ensam i denna resa.  

#8

Lämnar ämnesrutan tom, för det är så jag känner mig just nu. 
Två bra vänner är gravida i samma månad. Båda ska fira nyår hemm hos oss. Allt blir så uppenbart för mig, jag är så tom. Jag känner mig så tom på liv. Det går ett eko i mig. 
 
Jag är mitt i cykeln, har nog preci haft ägglossning eller så är den just nu. Vi kör på som vanligt 2-3 dag. 
Det känns iaf bra att jag har en plan. All fokus ligger i denna planen nu. Fokusera på mig själv, finna tillbaka, resa iväg, försöka ta vara på mig själv. 
 
Drar ett djupt andetag. Måste ta mig igenom detta på bästa sätt. 
 
 

#7 VÅGA PRATA!

Jag har sagt till mig själv nu att jag kommer inte mörklägga denna process jag går igenom. Jag har iof redan börjat prata om det för länge sedan då jag ofta fick/får frågan om det inte skulle bli några syskon. "ja jo, det vill jag, men jag måste ju bli gravid också." brukar jag svara. Tråkigt nog brukar inte samtalet bli så mycket längre än så OM inte det är en person som kan relatera. Vissa människor som jag aldrig trott skulle öppna sig för mig har gjort det när man har berättat ärligt om både missfallen och svårigheten att bli gravid. 
 
Vi behöver prata ärligt om dessa saker. Dels behöver infomationen komma ut att barn är inget som kommer på posten, det är inget man kan schemalägga i sitt liv att man vill ha. Här om dagen sa min kollega:
 
"Vi har så smått börjat planera nästa barn....ja när vi vill ha den och så, vilken månad vi ska försöka i"
 
Är detta inte bara en smäll käft till alla dom som har svårt att bli gravida? Även om det inte så menat så såklart, det är därför det är viktigt att vi som har svårt för att bli gravida verkligen pratar om det öppet.

#6 Cykeldag 2

Japp, mensen kom igen. Riktigt punktlig har den varit varje månad nu i 3 månader. Känns som att man blir mer och mer avtrubbad till känslor, förutom om någon om vet om min kamp säger "jag e ledsen". Då brister man och alla känslor väller ut ELLER så kör man stenmetoden genom att bara rycka på axlarna eftersom man vet att skulle göra något annat så kommer känslorna bara välla ut. 
 
Men faktum är att, det är en ny cykel, en ny månad som jag kanske kan bli gravid på. Jag måste försöka igen och igen och igen. Aldrig får jag sluta försöka. 
 
Mitt mål nu är att finna välmående i kropp och själ, det var trots allt så jag blev gravid sist. Då mådde min kropp otroligt bra. Jag MÅSTE dit igen. 

#5

Våra bästa vänner berättade igår att dom var gravida. Jag tappade nästan andan när min sambo sa det till mig. Det var liksom så nära inpå, plötsligt så var det på riktigt. Min sekundära barnlöshet är på riktigt. Våra vänner måste ha blivit gravida typ direkt efter dom börjat försöka. 
Jag kunde inte sova på hela natten. Drömde kontisgt och oroligt. Vaknade och kände mig så fruktansvärt tom. 
Tänkte sedan att denna hämska negativa känsla ska inte få bestämma över mig. Jag ska vara en bättre människa än så. Fullständing nedbruten och med tårar fallande från kinden tar jag upp mobilen och skickar iväg ett sms till min vän och grattar dem. 
 
Det är så himla känsligt ämna, även för mig. Bara jag tänker på det blir jag ledsen och gråtfärdig. Det är faktiskt den hårdaste kamp jag någonsin varit igenom. En inre kamp. 
 
ikväll tänker jag lägga dessa känslor i bagaget och ha kul, ska nämligen på julfest! Kan verkligen behövas.