#37 Snart en månad.

Det är ju bara helt otroligt hur snabbt tiden går. Det var ju som igår då det kändes så overkligt att jag verkligen skulle ha en bebis inom kort och nu, ja nu är jag mitt i bebislivet. 
Denna gången har det faktiskt tagit lite längre tid att verkligen förstå att jag har två barn. Med Troy kom jag in i mammalivet sjukt snabbt. Det var liksom nemas problemas. Denna gången tog det faktiskt lite tid. Det har liksom varit lite surealistiskt. Nu när den vanliga vardagen är igång känns det lite lättare, jag tror min hjärna fungerar bättre när det är någon viss form av rutin. 
 
Freja växer så det nästan knakar, hon är min lilla tjockis. Det är också något som jag är glad över att hon är lite större för fyfan i dessa sjukdomstider, jag hade varit supernojjig om jag hade haft en liten liten bebis på 2-3 kg nu.
Nu på 4v kontrollen vägde hon 4,7 :D snart ett kilo över födelsevikten. woop woop. 
Jag hade ju en väldigt stor rädsla under graviditeten. Det var att jag skulle förlora bebisen, speciellt i slutet. Fick därför både extrakontroller och ett TUL (tillväxtultraljud). Det är jag väldigt tacksam för. Min barnmorka var hur snäll som helst och fråga mig vid varje träff om hur jag kände och förklarade alltid att allt såg väldigt bra ut och att bebisen följer sin kurva perfekt. Väldigt bra bemötande. Jag kommer faktiskt till att sakna våra träffar. Det är nog det bästa med att vara gravid, kontakten man får med sin barnmorska. Man blir väl omhändertagen. 
 
Bilder från min första graviditet/barn:
 
Denna gången:
 
 

#36 Tacksam

Idag var hon beräknad och jag är glad att hon valde att kika ut lite tidigare. Julen blev helt perfekt och vi kunde fira den som en komplett familj. 

Varje gång jag tittar på mina barn så känner jag en sån stor tacksamhet att >JAG< har haft tur att jag fått två fina barn. Det är jag verkligen tacksam för. För man ska aldrig ta barn förgivet. Det är så många familjer som kämpar med att få barn. Jag är så otroligt glad över att jag inte gav upp, tanken var där, jag försökte vänja mig vid tanken att inte få fler barn. Det är en tanke som verkligen måste bearbetas när man har en längtan som är stor. Det är inget som man bara kan acceptera hur som helst. Men vid varje ägglossning tänkte jag att jag inte får missa denna chans. Man har ju trots allt bara ägglossning max 12 ggr om året. 
Men plötsligt hände det, jag trodde inte på gravtestet, det måste vara falskt. Men det blev starkare och starkare. Då kom nästa tanke.... Sen ju längre in i graviditeten kom andra rädslor ända tills hon var ute. Nu ligger hon här och är helt underbar och fantastisk, MITT BARN, MITT ANDRA BARN! ♥️ fy sjutton vad jag älskar mina barn! 



(null)


(null)
(null)
(null)
(null)
Sista magbilden innan hon föddes 😍

#35 HON är här nu!

Två dagar efter mitt förra inlägg vaknade jag 05 av att vattnet går. Det bara sprängdes nör jah lov och sov och jag for upp och in på toan. 
Den 20/12 gick altså vattnet 05 och klockan 12:08 kom min dotter ut. Det blev en flicka! Så overkligt med så kul och spännande. 

Det har varit en minst sagt intensiv vecka (inte riktigt en vecka än). Fram och tillbaka till sjukhuset för omkontroll av blåsljud (allt ok) sedan tillbaka till sjukhuset igen på julafton för 48h kontroll. Samt 3 av hennes 5 dagar har vi firat jul med våra familjer. Mitt i allt detta ska man hantera när mjölken rinner till! P A I N! 
Så nu ska jag njuta av att bara vara hemma! 

(null)

(null)

(null)

(null)



#33 När kommer hon/han?

Jag är nu i vecka 39 (38+1). Idag har jag varit väldigt trött, trött på ett annorlunda sätt, jag är liksom helt tagen, somnar på 3 röda. Så fort jag lägger mig så somnar jag. Ligger nu i badet och somnade här också. 
Älskar känslan av att känna min stora bebis röra sig där inne men min kropp är helt slut. Jag får inte ens på mig min sambos jackor över magen längre. Min mage hänger så mycket att jag inte ens får på mig mina gravid byxor, jo mjukisarna. Men till och med mudden på mjukisarna glider av magen. Så man ser ju verkligen ut som en pugg med magen hängandes utanför byxorna. 
(null)

Längtar verkligen till att förlossningen ska starta men samtidigt så känns det helt galet att man faktiskt kommer vara 4 stycken i familjen typ när som helst. 

Säkert många som undrar vad jag själv tror det är för kön?
Hmmm. Min allmänna känsla efter att ha studerat ultraljud och jämfört är att det är en tjej
Dock så säger min instinkt att det är en pojke då jag känner attt magen ser ut som en pojklagen och hjärtslagen är samma som med Troy. 

Men om jag måste gissa på något så säger jag ändå pojke. Vi får väl se när bebis vill titta ut. Alla säger efter nyår för barnets skull men jag har hela tiden varit helt säker på att det blir 2018. Det som jag har gissar på är faktiskt nyårsafton. Stackars barn! 😂 
Du får komma när du vill och du kommer att vara helt fantastisk , det är en sak som är säker. Jag kommer snusa på dig hela tiden och du kommer vara så älskad av storebror, mamma och pappa. Även lilla Mailies längtar efter dig, hon måste sova vid min mage hela tiden oavsett hur stor eller liten plats där e.  (null)

#32 kämpandes

Hej hej bloggen.
Här ligger jag i sängen nyss gått In i vecka 38, det är så kämpigt och jag tänker faktiskt vara helt ärlig med att säga att jag vill inget annat än att få ut mitt barn nu. Alla andra hoppas på januari (för barnets skull) men jag har aldrig trott att det kommer bli januari och just som jag mår nu så hade helst velat få ut min lilla tjockis igår. Men men. Den dagen den väljer att kommer ut är väl antagligen den perfekta dagen för födsel? :) 

Mitt liv bygger endast på att ta hand om min kropp och vila så det finns inte så mycket mer att skriva om just nu. Längtar verkligen till att minska i vikt. 93 pannor är jävligt tungt att bära hälsar min rygg....
(null)